Vi i gänget!

Hejsan!
Idag är alltså dagen då min blogg startas upp. Här hade jag tänkt att skriva om det i mitt liv som rör hundar och mitt framtida företag. Jag börjar med att presentera mig.

Jag heter Amanda Olsson och är 18 år. Jag börjar mitt sista år på hundsportgymnasiet i forshaga till hösten. Jag har precis flyttat till en egen lägenhet där, innan bodde jag med två andra i en lägenhet genom skolan. Det känns skönt att få bo helt själv även om det bara är ett år. Hundar är mitt stora intresse och då främst agility men även lite lydnad och nosaktivering m.m. Min första hund Tosca fick jag när jag var 11 år och min andra hund Tindra fick jag när jag var 14. Senare kom även Luffe in i bilden men honom har jag inte överdrivet mycket med att göra.

Tosca är en Lancashire Heeler tik som är född 2001. Hon har lärt mig ofattbart mycket både om agility och hundträning men också om ansvar. Jag fick alltid höra när jag var liten att jag var så duktig som kunde ta sådant ansvar och ta hand om en liten hund nästan helt själv. För mig var det självklart att jag skulle tänka på Tosca först eftersom jag brydde mig så mycket om henne och verkligen ville att hon skulle ha det bra. Fast det klart att jag inte alla gånger satt henne i första hand (ibland så fanns det mycket annat intressant för en 11-13 åring) men då såg jag alltid till att min mamma fanns där och tog hand om henne så länge.
Med Tosca har jag tränat mycket agility, vi har också tävlat lite och lyckats ta oss till hoppklass 2 (jag har någon förbannelse över mig vad det gäller agilityklass men mer om det sen).  Det är Tosca som fick stå ut med den hårda perioden vad det gäller agilityn, nämligen perioden då jag skulle lära mig hur man gör allting. Men Tosca har varit en jätte bra lärare, något hård kanske eftersom hon varje gång som jag gjorde fel antingen skällde på mig eller naffsade mig... Men till slut så fick jag hyffsad koll på läget och vi kunde börja ge oss ut och tävla. Fast egentligen så hade vi varit tävlingsklara ett tag, vi fick till och med pinne på våran första officiella tävling men jag var helt enkelt för feg innan.
Idag så har Tosca blivit en tant, en tjock tant. Ett av mina projekt i sommar är att få ner henne i vikt och det går bra hittils. Någon agility har det inte blivit på ett tag men det är något som jag också hade tänkt att komma igång med lite nu i sommar, även om det nog inte blir några tävlingar utan bara för att aktivera.
Hur som helst så kommer Tosca alltid vara min första kärlek och ha en speciell plats i mitt hjärta.




Tindra är en blandras tik född 2004. Sommaren 2004 hade vi planerat att vi skulle ta valpar på Tosca, hanen var bestämd och allt var klart förutom att hon var tvungen att ögonlysas och kolla efter patella först. Tyvär så visade det sig att Tosca har patella grad 1 på ena knät, det är inget som hon lider av själv men man får inte avla på henne. Jag blev väldigt ledsen såklart och sa då till min mamma att jag hade ställt in mig på att ha en valp den här sommaren och undrade ifall vi inte kunde köpa en? Mamma sa att vi inte kunde få tag på någon bra renrasig med så kort varsel så vi skulle istället köpa en blandras. Jag visste inte riktigt vad det innebar för skillad att köpa en blandras så vi bestämde oss för att köpa en. Vi hittade lilla Tindra, blandning mellan Jack Russel, Pudel, Papillon och Lhas Aspo. Det visade sig att vi fick en liten dam med väldigt mycket terrier i sig, hon kunde morra som bara den när hon blev arg (om man t ex lyfte upp henne eller tog ifrån henne något) dessutom var hon otroligt självständig. När jag var ute i skogen med henne när hon var 10 veckor så sprang hon iväg så som valpar kan göra så jag gjorde det som jag hade gjort med Tosca och det som funkade för de flesta, jag gömde mig och väntade på att hon skulle bli orolig. Saken var bara den att hon inte blev orolig utan kunde utan problem springa runt helt själv. Jag höll koll på henne i smyg men det verkade inte ens som om hon kom ihåg att hon var ute med någon. Efter 20 minuter så fångade jag in henne och allt hon gjorde då var och morra.
Det har utan tvekan varit väldigt tufft med Tindra, hon har inte bara mycket terrier i sig hon är även väldigt smart. Hon lärde sig snabbt att gömma sig bakom dörren och smita ut när någon öppnade den. Hon lärde sig skillnaden på när jag kallade in henne bara för att träna och när jag kallade in henne för att vi mötte någon (när vi mötte någon så började hon istället att skälla ut dem). Tindra var helt enkelt en riktig hundjävel. Det kom till och med till den punkten då min mamma sa, jag tror dock inte att hon menade det, att jag var nog den ända som tyckte om Tindra.
Men trots alla sina hemska brister så hade hon en sån underbar arbetsglädje! Vi gick valpkus, vardagslydnad och även en tävlingslydnadskurs och hon älskade all träning hon fick. Aldrig att hon blev trött (även om jag blev det) på tävlingslydnaden så brukade hon stå och gnälla och skälla när vi väntade på våran tur på linförigheten. Verkligen en jätte rolig hund att jobba med! Sen kom dagen så hon blivit tillräckligt gammal för att börja med agility. Till skillnad från när jag hade börjat träna med Tosca så visste jag nu hur jag skulle göra, vilken alla som sysslar med agility vet är en STOR fördel, så efter att ha gått nybörjarkursen så fick Tindra hoppa upp och börja kursen så Tosca gick eftersom hon hade lärt sig så snabbt. Agility är verkligen våran grej.
Idag så tävlar vi i hoppklass 2 med 1 pinne och i agilityklass 1 utan någon pinne. Av någon anledning, ibland kontaktfält men ofta annat så lyckas vi aldrig ta någon pinne i agilityklassen. Fast det klart att det ska det bli ändring på.
Nu när jag går på hundsportgymnasiet så är det Tindra jag har med mig. Hon har utvecklats jätte mycket under vår tid där och jag hoppas på ännu mer under vårt sista år. Hon har en mycket speciell plats i mitt hjärta och som jag brukar säga: om hon var renrasig skulle jag köpa den rasen igen.



Luffe är en blandning mellan strävhårig och släthårig tax hane som är född 2001. Luffe ramlade in i våra liv sommaren 2006, jag var ensam hemma undertiden som min övriga familj var på vårat landställe i göteborg. Där fick dom höra om min fasters mans arbetskamrat som hade en tax som behövde omplaceras. Taxen hade från början tillhörts arbertskamratens pappa men han hade dött och arbetskamraten hade själv inte tid för någon hund. Men han ville bara omplacera taxen till ett bra hem som han hittade via bekanta annars skulle han avliva honom (fråga mig inte varför). När min familj hörde det här så blev dom jätte berörda och ville träffa taxen jag sa åt dom att låta bli för jag visste att om dom träffade honom så skulle dom inte kunna låta bli att ta honom. Men dom lyssnade inte och tog med sig en tax hem. Han är världens snällaste och goaste och skulle passa perfekt i en barnfamilj men jag vill ha hundar som jag kan träna och tävla med. Men nu så måste jag ju erkänna att jag tycker om taxen och att jag nog inte skulle vilja omplacera honom. Fast han är inte min hund. Även om han är världens goaste.



Det var en presentation av mig och mina hundar, presentation av företaget kommer senare!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0